Så länge jag kan minnas har jag burit på en nyfikenhet på det som finns under ytan, bortom fasaderna och det tillrättalagda. Redan som barn älskade jag samtalen, att få vara med och betrakta och försöka förstå andra människor och framförallt mig själv.

Genom mitt fotograferande har jag alltid dragits till det som sker i stunden. Det spontana och de små ögonblicken som så lätt passerar utan att vi lägger märke till dem. En blick, en rörelse, en hand mot en kind. Mitt dokumentära fotograferande växte fram när jag blev mamma och ville bevara vardagen med mina barn, livet precis som det var. Inte leendena som pressades fram framför kameran, utan alla känslor och alla små små stunder.

När barnen blev större väcktes nya frågor inom mig. Jag insåg hur mycket av mig själv jag hade gett till mina barn, relationer och arbeten. Någonstans på vägen hade jag tappat bort mig själv.

Vem är jag egentligen? Vad är min väg och vad är meningen med allt det här vi kallar livet?

Det blev början på ett djupare utforskande av både mig själv och världen omkring mig.

År 2020 mötte jag Human Design, som kunde sätta ord på så mycket av det jag då förstått om mig själv. Här kunde jag spegla mig själv i ett system och se mina rädslor och utmaningar, förklarade i en mening eller ett ord. Det gav mig ytterligare ett perspektiv att utforska mig själv genom. Sedan dess har jag fördjupat mig i systemet och experimenterat med hur det kommer till uttryck i mitt eget liv.

Idag möter jag människor genom både Human Design och mitt fotograferande. Att få möta människor, se dem i ögonen, prata om det som vi upplevt och upplever i livet, det är en av de saker jag kallar strössel i livet.